Jaha, då sitter jag här igen. Än en gång på väg till en session av europeiska ungdomsparlamentet (EYP – European Youth Parliament) tillsammans med några gymnasieelever. Än en gång frågar jag mig vad jag gör här. Jag, som inte är särdeles intresserad av politik och som ärligt talat inte heller är särskilt förtjust i EU, varför är jag på väg till en session av EYP? Visst, denna gång styrs kosan mot Rumäniens Svarta havskust och tanken på att tillbringa en vecka i drygt tjugogradig och solig värme känns inte direkt motbjudande när höstdimmorna lägrat sig över hemtrakterna. Men ändå, varför byta bort lektioner, skriva instruktioner till vikarier och ordna och dona för något jag egentligen inte är intresserad av? Det enkla svaret är att jag övertog uppgiften efter en kollega som gick på mammaledighet och att jag inte lyckats bli av med uppgiften sedan dess. Men detta enkla svar räcker inte, för nog hade jag kunnat avsäga mig uppgiften och bara säga att jag inte längre vill vara den som ansvarar för att anmäla skolan, informera om EYP, ta ut delegater, ordna resor och följa med. Enkla svar är sällan till fyllest. Så varför steg jag upp 3.50 denna morgon för att hinna äta frukost, gå en sväng med hundarna och packa det sista innan det var dags att köra in till Umeå och ut till flygplatsen? Det mer kompletta svaret sitter bredvid mig på planet: dessa fantastiska ungdomar.
Europeiska ungdomsparlamentet är en ideell organisation där ungdomar arrangerar sessioner för andra ungdomar. Varje gång jag åker till en dylik session, träffar jag mängder av unga människor som åker kors och tvärs i Sverige och Europa för att hjälpa till att organisera sessioner (mat, transporter, lokaler, sponsorer, osv.) eller vara ”chairs” för kommittéer eller hela sessioner. Hundratals andra ungdomar deltar i sessionerna. De åker iväg mitt i terminstid en helg eller en vecka för att diskutera politiska frågor med andra ungdomar. På engelska. Utan just någon egen tid och oftast med väldigt lite sömn. Många gånger med mycket skolarbete som de får inhämta på egen hand efteråt och med en hel del efterforskningar och förberedelser inför sessionen.
Varje gång en ny omgång av Europeiska ungdomsparlamentets nationella uttagning drar igång frågar jag mig varför jag gör detta. Och varje gång jag befinner mig på en session imponeras jag av dessa ungdomar som med liv och lust deltar såväl i intensiva debatter som i de fånigaste teambuildinglekar man kan tänka sig. Ungdomar som växer så man nästan kan se det (trots att växten förstås är metaforisk) och som ställer sig upp och håller anföranden på engelska inför 100 eller 200 andra ungdomar om olika politiska frågor. Man kan inte annat än bli imponerad. Denna gång har en av eleverna valt att åka på denna session i stället för att följa med familjen till en solsemester i Kroatien.
Vad kan man då annat göra än kliva upp tidigt på morgonen och följa med sådana fantastiska ungdomar?
No Comment