Jag har faktiskt blivit rådfrågad för ett eventuellt kommande projekt som ville kombinera bibliotek och idrott. Jag misstänker att det inte var för min sportiga framtoning. Jag vill inte späda på stereotypen av bibliotekarien som den introverta tråkiga typen som hellre satt med en bok än sparka fotboll med sina kompisar men…. jag satt hellre med en bok än sparkade fotboll.
Dock är jag intresserad av forskning, pedagogik och kultur och själv så ser jag minst hundra självklara anknytningspunkter med biblioteksarbetet och sport (framförallt ungdomsverksamheten).
I stort sett skulle man kunna påstå att där det finns ett informationsbehov, pedagogik och någon form av kulturell verksamhet så kan man riskera att en bibliotekarie kan komma och lägga näsan i blöt.
Om man ,som jag, läste Steven Saylor istället för att motionera så är man bekant med Cicero (vad sägs om den övergången?) som hävdade att kultur var något som odlade intellektet. Per definition utesluts då idol, 80% av deckarhyllan eller stora delar av min serietidningssamling (för att ta ett mindre elakt exempel) Kulturbegreppet är starkt kopplat till nöje och underhållning om man ska vara konsekvent. Min sambo kan tycka att jag har en viss elitistiskt inställning och visst kan jag tycka att det finns grader h-vetet men i och med detta så gör jag faktiskt avbön. Jag har fortfarande en dragning till det man kan kalla ”finkultur” men så länge de litteraturstödda böckerna från kulturrådet inte har mer fokus än deckarna så ska vi inte sätta oss på så höga hästar (ser mig själv dock gärna på en liten shetlandsponny i alla fall).
Man skulle kunna säga att idrotten är en barnkulturfråga och debatten påminner mycket om diskussionen kring läsning. Vi vet att det är nyttigt att röra på sig. Det är dessutom kul. Vi vet att det är nyttigt att läsa. Det är dessutom kul. Hur hjälper vi barnen med detta?
Någon som skrivit mycket klokt kring detta är Hansi Hinic. Hansi Hinic forskar kring kring barn och ungas idrottande på karolinska. Han tar upp problemet med den organiserade leken.
Barn har många gånger för hårda krav och en kvävande struktur kring sporten. Jämför detta med skolan och läsning. Lägg till tv-spelen där man virtuellt utforskar och är frisläppt i en öppen värld. Kan man gå så långt att säga att intresset för ”open world” är ett kulturellt uttryck för frånvaron av friheten och det spontana fotbollsspelandet? Var hittar man friheten och upptäckarglädjen i det digitala landskapet och är det bara för att det är mer lättillgängligt eller finns det andra orsaker?
Forskningen kring sport och läsning skulle kunna få lite draghjälp av varandra. Hansi Hinic kan jag rekommendera för båda inriktningarna.
Forskningen pekar också på att det finns ett visst behov av att utbilda de som jobbar med barn och idrott. Det finns forskning som visar på att barns utveckling och fysiologi skiljer sig så att träning som är baserad på hur vuxna fungerar inte alls behöver stämma in på barn. Man skulle kunna se ett starkt informationsbehov som är kopplat till både folkhälsan och folkbildning.
Personligen ser jag den största vinsten i mål och mening som är befriade från prestation.
Den största pedagogiska vinsten man har som bibliotekarie är att man inte behöver bedöma, inte sätta betyg. Vi har möjlighet att hylla den kreativa och intellektuella friheten bortkopplade från skolans strukturer. Hur skulle detta översättas i sportsammanhang?
Kan man få in bibliotekets värdegrunder och kulturens funktion: Kan man stärka självbilden och ge barnen verktygen för att själva hitta lusten i att aktivera sig?
Hur hittar man lust i läsning och sporten och är det samma funktioner som gäller?
Det är frågor ett biblioteksprojekt skulle kunna ställa sig. Om någon undrar om det går att koppla till läsning (som ändå är vårt gebit) så är svaret ja. Men vi skulle också få en möjlighet att få en djupare kulturell förståelse kring den här aktuella ungdomsfrågan och därför är det lite beklagligt att jag inte hade tid att engagera mig mer. Men jag är som sagt inte den sportiga typen.
No Comment