Jag är historielärare. Jag vet ganska lite om ganska mycket. Fast om vissa saker vet jag mer, så som 1800-talets demokratiseringsprocesser. Om folkrörelser, om medborgarrättskamper. Jag har även en fäbless för gamla romerska kejsare och svensk stormaktstid. Ganska tråkigt kan tänkas. Men ändå lite spännande.

Att känna till samhällens historiska utveckling över tid är helt nödvändigt för att förstå den tid vi lever i idag. Det är en nyckel till kritisk granskning, till förståelse och respekt för andra, till värnande om demokrati och allas lika värde, till att fatta kloka beslut. Och kanske till att kunna dra en och annan spännande historisk anekdot vid middagsbordet. Kanske om någon spektakulär romersk kejsare.

Eller kanske om någon annan kung, kejsare, diktator, konstnär, vetenskapsman, soldat, president, upprorsman, industriarbetare, skomakare, bagare… eller någon annan historisk man. Jag som läst en uppsjö av läroböcker i historia för gymnasiet vet ganska mycket om, just det, historiska män.

Få namngivna kvinnor

2010 damp den ned. Regeringens utredning av läromedel i historia, med medföljande medial debatt, kom knappast som någon nyhet för oss som jobbar med ämnet. De namngivna kvinnorna och de kvinnliga perspektiven lyser med sin frånvaro. Nästan som att vi knappast existerat före renässansen och sedan bara med små sporadiska nedslag. Som blixtar från klar himmel.

2015 fortsätter den mediala diskussionen kring detta. Det har nämligen inte hänt något. I ett läromedel finns fler nazister namngivna än det gör kvinnor – i hela boken. I hela boken.

Hur kvinnor lyfts fram  

Men det handlar inte bara om att kvinnor ska namnges. Det handlar även om hur kvinnor lyfts fram när deras liv (som om kvinnor vore en enda enhet) ska synliggöras. Historieböcker innehåller massor med exempel där eleverna sammanfattningsvis ofta kommer fram till ”Kvinnorna hade det dåligt. De fick inte rösta, gå i skolan, eller jobba. Idag får kvinnor göra det”.

Visst är det viktigt att vi belyser orättvisor och ett tidigt förankrat förtryck. Detta ger oss en bakgrund till vår nutid. Men föreställ er att männen skulle gestaltas på samma sätt.

Kanske skulle det vara en liten rubrik under bokens alla avsnitt som löd ”Männens liv”, där det stod hur de inte fick lära sig laga mat, uppfostra barn, mjölka, ysta, väva, sy och inte hade särskilt mycket inflytande i hemmet.  Detta vore kanske festligt. Men inte särskilt givande.

Olika perspektiv

Nej, det är inte särskilt givande. I historieämnets centrala innehåll trycks det på att historia ska betraktas ur olika perspektiv. Vi kikar uppifrån, underifrån, från vänster, höger, från materialistiskt håll, idealistiskt, individualistiskt, kollektivt och kanske även utifrån oss själva. Men manligt och kvinnligt perspektiv, hur ska vi kunna fördjupa oss i det när skolboken glömde bort halva jordens befolkning?

Det är klart vi kan se på det utifrån ”det är ju bara män som har varit kungar, kvinnor har ju aldrig haft några rättigheter, männen har alltid haft makten och det är därför det mest är män i historieböckerna”.

Att vrida på begreppet makt

Den enkla och snabba responsen på det är väl att lyfta fram någon Kristina och någon Katarina. Men det roliga och spännande är väl ändå att vrida och vända lite på begreppet makt. Bara för att en kung, t.ex. Ludvig XV, har en formell makt i egenskap av kung; är det nödvändigtvis han som bestämmer? Eller finns någon annan, som på ett informellt plan har mycket politiskt inflytande? Och är detta kanske till och med en kvinna?

Kanske var det Madame de Pompadour som låg bakom många av de beslut som Ludvig XV tog? Bildkälla: Wikimedia commons

På liknande vis kan vi tänka kring det antika Greklands kvinnor. Vi vet vad de inte fick göra. De fick inte rösta, deras rörelsefrihet var kraftigt begränsad, flickebarn var oönskade etcetera. Men är det allt? Blir man inte nyfiken på vad de faktiskt gjorde då? Blir man inte nyfiken på hur det påverkade familjesituationen att kvinnor klarade sig prima medan männen var ute i krig, men män inte alls kunde sköta gården och familjen utan sin hustru? Vem bestämde egentligen hemma?

Historien är full av kvinnor. Vissa elaka, andra snälla. Vissa i framkant, andra kanske lite mer tillbakadragna. Kvinnornas historia i våra läroböcker beskrivs ofta utifrån de saker de inte fick göra, i relation till männen. Men utöver det får det inte glömmas bort att de också var aktörer, egna subjekt.

Historieämnet berör oss alla

Historieämnet borde inte få präglas av läromedel skrivna ur snäva manliga perspektiv. Historieämnet berör oss alla. Det är en nyckel för fostran in i en demokratisk värdegrund. Till att fatta kloka beslut. En förståelse för andra och ett tankesätt som präglas av allas lika värde.

Så 2010 damp den ned. 2015 konstaterades att inte mycket hänt. Vi lärare är frustrerade. Det finns inte tid att själva sammanfatta forskning som berör kvinnor i historien. Vi hinner inte rota i arkiven eller intervjua akademin. Ofta behöver vi förlita oss på det material som finns till hands. Som vi kan sätta i händerna på våra elever, som är översiktligt och begripligt.

Med denna blogg vill jag inledningsvis dela med mig av tankar, metoder och material som jag använder mig av i min undervisning, när jag försöker göra kvinnor till subjekt i den hektiska kursen Historia 1b. Allt kommer knappast att vara lyckade och fantastiska exempel. Men jag tänker att jag har ambitionen och viljan. Så får vi se hur långt det bär. Sedan byter jag kanske ämne.

Och jag lovar att kommande inlägg inte blir lika långa.