krig

Inför detta inlägg  måste jag lite snabbt för redovisa mitt egna kanske inte allt för objektiva förhållande till Svetlana Aleksijevitj. Jag älskar hennes böcker helt enkelt. För mig representerar dom en historieskrivning som är intressant  och som jag verkligen tycker att man skulle uppmärksamma i skolan.  Som bibliotekarie upptäckte jag snart att  snart att Aleksijevitj är lite svårplacerad. Tidigare har vi klassificerat den som Kma (historia, Ryssland inkl. fd sovjetunionen) men nu hamnar hon under skönlitteratur. Detta kan vara relevant i fråga om källkritik. Det som talar för Aleksijevitj som skönlitterär författare är också det som ibland framförs mot henne källkritiskt. Om vi börjar med att fråga vad Aleksijevitj själv anser så blir dessvärre uppgifterna lite motstridiga. Aleksijevitji ser på sig själv som journalist och har tidigare sagt:

”En roman? Jag är rädd att om en skönlitterär författare tog tag i mina hjältar skulle de disciplineras , tämjas eller underordnas en intrig. Eller ännu värre, en idé , säger Aleksijevitj.” (källa http://omni.se/aleksijevitj-i-stor-intervju-radd-for-skonlitteratur/a/2b283bbf-835b-444a-80a6-d9745d358386)

Samtidigt så motsägs detta lite av hennes översättare, Kajsa Öberg Lindsten, som under ett föredrag i Umeå, som jag hade det stora nöjet att medverka på, berättade att Aleksijevtji klipper i materialet och ställer röster som aldrig i verkligheten möts mot varandra. Hon berättade att författaren själv jämförde sig med en kompositör som sätter ihop berättelsen såsom musik på ett mycket medvetet sätt.

Enligt Kajsa så ser Aleksijevitj på sig själv som en journalist men sätter ihop det som en författare,hon berättade även om hennes metod där hon beskrev Aleksijevitji som ett ”moraliskt subjekt” som”aktivt lyssnar” och som också som ”aktivt närvarande människa” lyssnar så noga att det smittar av sig på hela omgivningen, i detta fall pratade Kajsa om den dokumentärfilm som görs om hennes nästa bok.

Att ta sig an Aleksijevitj som ett rent journalistiskt verk sätter såklart lite käppar i hjulet för det källkritiska sinnet. Det är trots allt berättelser som hon samlat, berättelser som det kan vara lite oklart om hon tolkat dessa källkritiskt, om hon följer upp sanningshalten osv… Hennes metod, som har ett tydligt mål, med ett upplägg som liknar skönlitteratur. Frågan man kan ställa sig är dessa berättelser verkligen sanna? Är de sanna på en detaljnivå? Om man för över en bok som ”kriget har inget kvinnligt ansikte” till skönlitteraturen så tycker jag att man undkommer problemet lite. En skönlitterär bok kan vara sann, relevant och viktig även om den inte är upplagd som en faktabok med samma källkritiska utgångspunkt. Här är själva utgångspunkten är att lyfta fram de röster som inte lyfts fram och bilden av kriget från kvinnornas perspektiv är inte mindre sann även om man t.ex. i efterhand skulle upptäcka att vissa detaljer inte stämmer.

En grundläggande fråga när man jobbar med historisk skönlitteratur är hur mycket man får använda fantasin för att fylla ut luckor. En bok som ”kriget har inget kvinnligt ansikte” finns det inga fantasier, man kan dock ifrågasätta vissa aspekter av metod och den här typen av berättelser utan att för den sakens skull förringa detta fantastiska verk. Generellt när det gäller böcker som Stephen Saylors bok ”Rom” där han med fantasins hjälp spinner en historia kring arkeologiska fynd så tycker jag att det är ett underskattat sätt att jobba med historia. Även om egentligen ingenting skett bokstavligt talat såsom Saylor beskriver det så kan det vara en ganska bra beskrivning hur man tänkte och reagerade på liknade förutsättningar som det faktiskt finns arkeologiska och historiska belägg för. Källkritik kan vara en fråga om att sätta texten i sitt sammanhang. Källkritik ska ha perspektiv.