Nu blir det ett lite bibliotekariskt inlägg. Tidigare i vår så skrev i ett annat sammanhang lite om bibliotekariens kompetenser, för oss handlar det just nu mycket om att uppdatera vår digitala kompetens, vi uttrycker oss i termer som att i ett överskott på information så blir det ett underskott av struktur och liknande. Vi ser ett behov av en större systemförståelse, ofta uttryckt som kunskap kring hur olika delar av en dynamisk helhet står i relation till varandra.

Själv är jag anställd med någon sorts motivation kring mina kunskaper kring barnens olika textvärldar, särskilt då det ofta saknas kompetens kring de medieformer som ligger barn och ungdomar nära till hands. Tanken är att jag ska kunna stödja läsutvecklingen oavsett vilken typ av läsning och sammanhang det rör sig om och nu är det nästan mer fokus på nöjesläsningen snarare än skolan.

Detta kom djävligt lägligt kan jag tillägga då arbetsmarknaden för litteraturintresserade tv-spelare som fortfarande läser serier annars varit tämligen dålig.

När man pratar om serier och barnkultur så är det fortfarande lite lågstatus inom kultursektorn. Vi är dock väldigt hängivna och ofta väldigt belästa. Jag har ju tragglat mig igenom några högskolepoäng och är det något jag lärt mig så är det att ju mindre accepterad studieämnena är desto mer måste man använda sig av en avancerad terminologi för att överkompensera. Få saker är mer underhållande än att lyssna på två litteraturvetare som diskuterar ”kvack kvack jag är din mamma”, seriekursen var rent verbalt outhärdlig.

Mitt stora intresse för kulturens funktion började när jag läste jag läste religionspsykologi och teorierna kring myter. Än i denna dag så jobbar jag gärna med sagor, myter och framförallt moderna i form av serier. Det finns tillochmed en subgenre som kallas mythpunk som jag verkligen tycker skolan skulle jobba mer med, den är i grunden både normbrytande och ifrågasättande. Men för att hålla sig till ämnet: Myterna har utformats till att hjälpa människan att komma tillrätta med sina problematiska villkor i världen och eftersom jag även läst litteraturhistoria så började jag snabbt fundera kring hur myter och litteraturen liknade varandra. Det är ingen slump att deckare är som populärast nu då många upplever den delen av samhället som lite skrämmande. Vissa saker är mer tidsenliga än andra och det är med denna utgångspunkt som jag gör mitt urval av barnlitteratur.

För att exemplifiera hur jag tänker så tänkte jag ge ett boktips. Nämligen Vita streck och Öjvind av av Sara Lundberg.

Boken handlar om flickan Vita som ordningsamt ritar vita streck på vägen men en dag dyker en pojke med rufsigt hår ner i målarhinken. Vita som står för ordning och reda blir förstås upprörd. Pojken förstör ordningen och Vitas streck, men han tycker att det blir fint ändå. Trots olikheterna dem emellan så skapas någon form av kärlek mellan de två. Öjvind, som pojken heter, blåser dock bort och vita letar efter honom.

Temat i boken kan sägas vara ordning och reda i motsats till kaos. Ordning och reda är ett ganska vanligt tema i barnböcker. När barn växer upp så handlar de tidiga utvecklingsfaserna om att skapa ordning i vad man, när man upptäcker yttervärlden, uppfattar som kaos. Detta återspeglas i många sagor som ofta följer likartade mönster. Sagan om det tre små grisarna är ett sådant exempel där den tredje grisen som kan avstå frestelsen från att leka och lyckas förutse fienden. Bettelheim kallar det för ”lustprincipen kontra realitetsprincipen” Det är ett vanligt inslag i modern ungdomslitteratur också. I serievärlden brukar man se Läderlappen (ja ja Batman)  som förtycker sina känslor av hat som skapas när hans föräldrar mördas genom att förneka ”lustprincipen” och enbart kan fungera för att han håller dessa i schack och i hans kamp med sin motsats, Jokerns som valt vägen att bara ge efter för lustprincipen, symboliseras den inneboende konflikten av kaos och ordning som vi alla bär inom oss. Kanske är vikten av att man håller ”detet” i schack ett  allmängiltigt tema som berör människor på ett djupt plan men det roliga med Vita Streck är att den nästan har ett motsatt tema. Det är extra intressant då jag upplever att många barn kämpar med ”den organiserade leken” och att dom har förlorat mycket av friheten som man själv tog för givet som barn. Om man tittar på ”Vita streck och Öjvind”  så representerar Vita ordning och reda medan Öjvind är motsatsen. Den här boken har förvånansvärt inte temat att kontrollera det som Öyvind representerar, vilket kanske vore att vänta av en barnbok, utan här är Öyvind en representant för friheten och Vita och Öjvind är två delar av en fullständig människa som behöver samspel mellan kaos och ordning för att bli en hel människa.

Det är faktiskt förvånansvärt likt temat i Doris Lesings bok Den femte sanningen (för att ta ett exempel som inte innehåller karlar i trikåer) dock lyckas bilderboken förmedla detta på bara några sidor medan … tja Den femte sanningen är en 600 sidor lång självspeglande metaroman där förhållandet mellan ordning och kaos problematiseras i förhållande till den kreativa processen. Det är ingen bok man har på dass.

Jag gillar att boken (Vita) har ett så pass rebelliskt tema, välstädade skrivbord (eller raka linjer) är i sig själv inte något att eftersträva, det är först på slutet när Vita får en mening med att måla strecken (att hitta Öjvind) som det blir meningsfullt och boken handlar snarare om att våga utforska de delar av ens personlighet som går utanför ramen av vad omvärlden kanske kräver av en.

En mycket pedagogisk barnbok och ett tips till er vars ungdomar kämpar med den här typen av problematik.