Ibland på våren, sådär i april-maj, slår reservbatterierna igång och jag får extra fart. Inledningsvis tar sig detta ofta uttryck som någon slags euforisk exaltering. Jag blir så oerhört inspirerad. Oftast blir det inget av detta, som när jag tyckte jag skulle söka EU-medel för att arrangera en musikfestival på skolan, i utbyte med typ nån klass i Tyskland… Generellt sett slutar det med att jag ger upp vid tankestadiet… efter jag googlat lite under nyckelordet ”EU-bidrag”.
Detta blogginlägg ska dock inte handla om hur min energis årscykel ser ut. Det ska handla om lärdomen att våra offentliga rum verkligen är gemensamma. Och att elever är tuffa, nytänkande och kloka producenter. För det är resultatet av vad som hände när mina reservbatterier slog igång i mars 2015.
En absurd idé föds
Det började med att jag fick en idé som jag tyckte var råbra. Denna typ av idéer som uppenbarar sig för mig, är ofta väldigt svåra att genomföra, men i min reservbatteris euforiska exaltering är de råbra. Och självklara. Och alla måste ju direkt fatta att de är underbara. Och inte kommer de att vara så svåra att genomföra heller.
Denna gång kom jag på att eleverna måste få göra ett moment om centrala kvinnor i historien, som de sen får ställa ut på Umeås kvinnohistoriska museum, KHM. Med tryck och utställningsmaterial bekostat av KHM. Med hjälp av dem. Det är ju alla till gagn! Vi får jobba med något som blir på riktigt för eleverna, och KHM får världens finaste utställning.
Alla som jobbar i skolan förstår såklart att detta är en något absurd idé. Att få museet att nappa, lärare att hinna med samt att göra begripliga uppgifter kring detta, är ju såklart mycket omständligt. Men det förstod inte jag. Jag tyckte bara det var en råbra idé. Så jag skickade ett mail till deras museipedagog med mitt förslag. Hon sa ja.
Ching Shih, Meri Te Tai Mangakahia och Yaa Anatewaa togs alla upp i utställningen. Bildkälla: Wikimedia commons
En absurd idé genomförs
Det landade efter ett tag i mig och jag förstod orimligheten i det. Men pedagogen på KHM var så peppad att vi körde. Med mig fick jag medieprogrammets två inriktningar foto och graf, samt filmprogrammet. Själv undervisar jag på samhällsprogrammet, men skulle inte ha någon kurs som detta gick att genomföra i under lå 15-16, så en kollega tog på sig själva genomförandet.
Hur gör man då, när man planerar en utställning? Jag hade ingen aning vad jag gett mig in i och vilken form av kreativ process detta skulle leda till. Men vi stötte och blötte ganska mycket och jobbade rätt hårt för att få till något bra. Det svåraste, som jag upplevde det, var själva samordningen. Vi skulle vid terminsstart få ihop en samhällsklass, en filmklass, en grafklass och en fotoklass och på något vis få till uppgifter, som anknytte till detta. Det var fyra lärare + jag inblandade och att hitta mötestider var supersvårt. Tillslut fick vi ihop en grundstruktur till planering.
Mångfald av olika kvinnor
Enligt förfrågan från KHM så skulle vi fördjupa oss i centrala kvinnor från hela världen. Vi ville själva ha ett brett spektrum av vilka som fanns representerade.
Eleverna som skulle jobba med den grafiska utformningen var 17st så dessa fick styra antalet kvinnor. De behövde jobba med varsin plansch för att det skulle funka med kursens upplägg.
Men hur sjutton gör man när man väljer 17st centrala kvinnor? Allt jag visste var att jag inte enbart ville ha goda förebilder från inflytelserika familjer med akademisk bakgrund. Även om de också är oerhört viktiga att ha med. Men det är dessa som oftast syns. Jag ville visa kvinnor som ett naturligt inslag i historien, på samma sätt som män framställs. Det visste jag. Efter att ha frågat runt fick jag ihop en orimlig mängd kvinnor. Denna orimliga mängd bantades ned till 25st. Sedan skickades listan fram och tillbaka till oss inblandade. Sedan höll det på sådär. Tillslut sammanställde min historielärarkollega och jag 17st. KHM godkände dessa.
Bildkälla: http://anitamedia.blogg.se/
Varför behövs detta?
Jag brukar ofta prata om att det framförallt är historieskrivning med kvinnliga aktörer som saknas. Detta projekt handlade mer om att synliggöra och namnge kvinnor. Till viss del togs dessa kvinnor ur sin kontext. Det enkla upplägget med korta porträtt styrdes även mycket av att uppgiften skulle bli genomförbar. Samtidigt tycker jag ändå att det vi gjorde är jätteviktigt. Det är viktigt att visa på att kvinnor också finns som centrala gestalter i historien. Det handlar delvis om att visa på kvinnliga förebilder. Men det handlar också om att normalisera det faktum att även centrala kvinnor är en del av historien, som egna aktörer. På nästan alla positioner där vi är vana att se män, så som sjörövare, politiker, uppfinnare, krigare, ja lite vad som, finns också kvinnor. Men varför glöms dessa bort i skolan? Ja, det kommer mitt nästa blogginlägg att handla om. Det går under temat ”Kvinnor som gjort saker som män fått äran för”, och är ett källkritiskt projekt som sjösätts i Historia 1b efter jul. Så, mer om det sedan.
En absurd idé får ett bra resultat
KHM var världens underbaraste att jobba tillsammans med. De kom till skolan med sina specialkompetenser och hjälpte och guidade. Vi åkte på studiebesök. Eleverna bjöds in och planerade vernissage. Vi hade en otroligt hög delaktighet och deras pepp och generositet var enorm. Elevernas insats var också utom denna värld! Fullkomligt fantastisk!
Något som också var oerhört spännande för oss och eleverna var att jobba mot en deadline som är ”på riktigt”. Ingen trasig dator, förkylning eller missad buss kunde skjuta upp inlämningsdatum. Grejerna skulle ju iväg på tryck. Supernyttigt och superjobbigt! Men allt kom iväg.
Eleverna var peppade över initiativet. Min upplevelse är att elever generellt är väldigt intresserade av att lära sig mer om historiska kvinnor. Om Caesar och Columbus har de kanske läst till leda. Det blev kanske lite i maffigaste laget att utställningen växte och blev så omfattande, men det var också många gånger deras driv och goda förmåga att våga som drev projektet framåt. Och det var väldigt stolta elever och lärare som dök upp på vernissagen.
Det var häftigt att våga göra detta! Och det var klart värt det! För elevernas del var det både ett tillfälle att lära sig mer om att det finns centrala historiska kvinnor, men det var också ett tillfälle att få en inblick i hur en museiverksamhet fungerar. Jag upplever också att skolarbete som relaterar till och flyter samman med samhället utanför skolan föder inspiration hos oss alla. Elever har så mycket klokt att visa och berätta, så det är underbart de gånger det finns möjlighet att nå utanför skolan.
När utställningen, efter några månader, plockades ned från museet hängde vi den på skolan
Något av det bästa vi fick med oss är en påminnelse om att våra offentliga rum verkligen är gemensamma. I dessa gemensamma rum ingår även våra museum och vi är välkomna, inte bara som åskådare utan även som aktörer. Som medskapare. För vår kunskap och vår erfarenhet är viktig. Det är en superviktig lärdom. Eleverna är ju många gånger både tuffare och klokare och mer nytänkande än vad vi är. Vi har så oerhört mycket att lära av dem. Låt deras arbeten få synas och låt allmänheten ta tills sig av dem. Men först: Hitta en museipedagog som ser lösningar där du själv ser hinder.
Hej!
Först vill jag vara säga, vilket fantastiskt arbete. Det är ett viktigt ämne som fler behöver lägga vikt vid. Kvinnors perspektiv och viktiga aktörer i form av kvinnor överhuvud taget göms ofta och tas knappast upp i historie böckerna och knappast överhuvud taget i landets olika skolor? Märkligt att utesluta halva jordens befolkning från det som har hänt. Det är därför jag uppskattar ert hårda arbete eftersom kvinnans perspektiv är en grundsten och en röst som måste uppmärksammas