Detta blir ett lite bibliotekariskt inlägg. Jag jobbar som bibliotekarie och jag har ett läsfrämjande projekt som heter det magiska ordet. Jag jobbar i praktiken mycket med serier, fantasy och science fiction men 80% av mailen från intresserade bibliotekarier/lärare handlar om mitt arbete med tv-spel. Jag tänkte ta tjuren vid hornen och faktiskt skiva ned några funderingar om just tv-spel och varför jag tycker att det passar in på biblioteket, och jag hoppas att det kan vara relevant för pedagogerna också.  En grundläggande ingångspunkt är här barnens/ungdomarnas egna intressen och fördelarna med just detta media (som jag kommer till på slutet.)

 

Min aversion mot att skriva om tv-spel kommer inte från att jag skäms, snarare från att det är svårt att göra sig förstådd utifrån gemensamma referensramar hos kollegor och lärare. Först måste man nästan bryta ned konceptet spel. Det är sällan några invändningar mot kultur på biblioteket. Tv-spel är självklart ett medel för att uttrycka sig inom kulturens ramar.

Tv-spel är alltså ett sätt att yttra kultur på, precis som då jag föreläser om serier så brukar jag försöka få publiken att visualisera mediet som en tom kanna som den skapande kan fylla med lite vad som helst. Tv-spel är ett media i sig, och kan uttrycka olika tankar, åsikter osv…

Redan här finns det en stor skillnad mellan det mest kommersialiserade uttrycken och det som sker i vad man kallar indie-sammanhang där mindre spelstudior (eller ibland ensamma aktörer) skapar själva.

Mitt projekt jobbar med intermedialt berättade vilket i praktiken betyder att jag använder mig av berättandet i tv-spel och ofta knyter det till böcker och litteratur. Jag brukar ofta använda mig av vår 8:e paragraf:

8 § Folkbiblioteken ska ägna särskild uppmärksamhet åt barn och ungdomar för att främja deras språkutveckling och stimulera till läsning, bland annat genom att erbjuda litteratur utifrån deras behov och förutsättningar.

Det handlar alltså om att erbjuda litteratur ifrån ungdomarnas egen medievardag. Lite elakt brukar jag dra paralleller mellan en undersökning som statens medieråd gjorde där det visade sig att över 80% av alla ungdomar (en för biblioteket prioriterad målgrupp) har en spelkonsol men att feng shui böckerna kan vara tiodubbelt representerade.

Jag är själv tv-spelare och vill gärna föra in tv-spel på biblioteket med ser det då gärna som en del av vårt arbete med kulturen och i sammanhang med litteraturen. Vinsten för pedagogerna som jag jobbar med är uppenbar, det kan vara så enkelt som att diskutera grekisk mytologi och knyta den till populärkulturella skapelser som ”God of War”. Det kan handla om att göra skrivövningar som utgår ifrån berättandet i tv-spel för att man vil hjälpa eleven att utveckla sin metakognitiva förmåga, hur reflektionen kring skrivande och läsandet blir konkretiserad om man använder sig av strukturer som känns relevanta. Då man pratar om skapande så finns det fantastiska möjligheter, inte bara med minecraft , utan med konkreta utvecklingsverktyg som unreal engine.

Det handlar om att lyfta in en prioriterad målgrupps kulturintresse på biblioteket och använda fördelarna som hör till den som skapande och den nya tekniken.

Om man däremot vill ha tv-spel för utlåning på biblioteket så utgår man hellre från:

6 § Varje kommun ska ha folkbibliotek. Folkbiblioteken ska vara tillgängliga för alla och anpassade till användarnas behov.

Folkbibliotekens utbud av medier och tjänster ska präglas av allsidighet och kvalitet.

Vi måste se över vårt utbud av medier men personligen blir jag lite fundersam då man lånar ut playstation 4 spel på biblioteket. Jag anser att det inte är så många barn som har råd med denna konsol och även om det finns så brister det resonemanget på tillgänglighet. Då det gäller kvalitén så får man passa sig så man inte förpassar tv-spelens till någon sorts lockvara på biblioteket. Det är för mig lite som att börja i fel ände när man börjar från media hållet och inte har någon respekt för kulturen. Mer paragraf 8 mindre paragraf 6, eller börja i alla fall med paragraf 8:a

 

Fördelarna med tv-spel i pedagogiska sammanhang är, förutom de uppenbara i att det är ungdomarnas egna kultur, ligger i både att det har en interaktiv funktion och att den är väldigt kopplad till den nya tekniken. Interaktiva och virituella världar i kultursammanhang eller i klassrummet är inget som kommer att kunna välja bort.