Hur man än vrider och vänder på det så är vi idag i högre grad producenter av media än tidigare. Möjligheterna för att uttrycka sig själv med verktyg som det professionella Unreal Engine eller vilken app på surfplattan som helst saknar helt enkelt motstycke i vår historia. Många av oss upplever nog att ens egna barn har bättre koll på de nya apparna och sociala mötesplatserna.
Faran ligger inte i den digitala kunskapen. Faran ligger i att ungdomarnas kompetens ligger i tekniken och inte innebär att man har ett kritiskt förhållningsätt till medierna eller att man reflekterar kring sin eget förhållande till dessa.
Ju mindre barn desto viktigare är det att skolan tar tag i detta. Man måste från skolans håll skapa ett forum där man både hjälper eleverna att utveckla den media och informationskompetensen som man behöver idag men där man också stödjer föräldrar. Vi behöver något som fyller glappet mellan den nya och den gamla tiden.
En aktivitet skulle kunna vara att kombinera MIK verksamheten med föreläsare från polisen. Inom polisen så ser man de värsta konsekvenserna av konvergensen mellan de gamla och det nya och precis som bibliotekarierna tror jag att det kan vara en outnyttjad resurs i de här sammanhangen.
Själv är jag någon avart mellan det gamla och det nya. Mitt historieintresse och mitt dataintresse har skapat någon sorts Ymer när hettan från piratebay mött rimfrosten från den historiska källkritikens Nifelheim. Som barnbibliotekarie har jag också insikten av det viktigaste perspektivet, barnperspektivet. Man kan inte täppa igen klyftan utan att utgå från barn och ungas perspektiv på sig själva och utifrån deras digitala erfarenhetsvärld. Bara det i sig är en motivation för att bredda kulturbegreppet på biblioteket och bredda den digitala kompetensen och kultursamtalet.
No Comment