Hallå…

Den digitala utvecklingen de senaste åren har verkligen öppnat upp nya möjligheter för oss som pedagoger. Helt plötsligt går det att göra saker som man tidigare kanske inte insett att man ens vågat drömma om att göra. Dessutom finns nu möjligheten att på ett väldigt smidigt och enkelt sätt se till att eleverna också får arbeta mot verkliga mottagare.

Jag tänkte återkomma lite senare till vilka effekter på eleverna detta givit. Men först tänkte jag backa bandet lite.

Jag har mitt ursprung i journalistvärlden, men efter ett antal år som journalist på lite olika ställen valde jag att sadla om till lärare. Jag klev in i läraryrket fast förvissad om att jag skulle få mycket nytta av min journalistiska kompetens även som lärare. Så har det också blivit, även om det till stora delar har blivit på ett helt annat – och betydligt roligare och verklighetsnära – sätt än vad jag först tänkt mig att det skulle kunna bli. De digitala möjligheterna och dess oändlighet i att både sudda ut gränser och att överbrygga olika typer av hinder, hade jag inte riktigt tagit med i mina beräkningar. Delvis berodde det också på att väldigt, väldigt lite om detta område hade tagits upp om i lärarutbildningen.

Efter några års vikarierande efter examen, fick jag min första och nuvarande mentorstjänst på Östermalmsskolan i Umeå höstterminen 2012. Ungefär i samma veva hade också det dåvarande centrala skolområdet anställt Peter Hjelm som IT-pedagog, och här pratar vi en dörröppnare av stora mått. Varje gång vi samtalade strödde Peter massa idéfrön omkring sig, säkert både medvetet och omedvetet, och efterhand blev jag också alltmer mottaglig till att plocka upp dessa frön och så nya egna idéer.

Allt det här är ju en process och fullärd lär jag aldrig bli. Det vill jag inte heller, för då riskerar jag bara att min nyfikenhet till att utvecklas vidare kommer att upphöra. Och det skulle vara förödande för både mig själv som pedagog men kanske främst för mina elever.

Det jag kan säga är att den här processen har format om mig som pedagog och hur jag vill bedriva min undervisning. Jag är Sv/SO-lärare på mellanstadiet, men jag lägger inte längre så stor vikt vid om nästa lektion jag ska ha är svenska eller något SO-ämne. I stället bygger jag min undervisning kring olika typer av projekt, där ett antal förmågor och ämneskriterier ligger som grund till hur projektet byggs upp. Ibland kör jag egna projekt där flera av mina ämnen vävs in, men jag söker gärna också samarbeten med andra kollegor. Inte minst med min mentorskollega Erik Larsson, som har Ma/No, men även de praktiskt/estetiska ämnena är tacksamma att söka samarbeten kring. Men det här är också en kontinuerlig process och min ambition är att ständigt hitta nya vägar för samarbeten med flera kollegor/ämnen.

En sak kan dock eleverna i princip ta för givet när ett nytt projekt står i antågande: Digitala verktyg kommer att användas i någon form, samt att deras slutprodukter kommer att publiceras via någon blogg eller dylikt där verkliga mottagare kan ta del av vad de gjort.

Hur eleverna tycker att detta är? Väldigt positivt, skulle jag säga. Framför allt tycker de att det både är roligt och utvecklande att göra saker och ting på riktigt. Sedan finns det givetvis en kittlande nerv av att andra kan ta del av deras arbeten. Både på gott och ont. Men jag har egentligen aldrig hittills upplevt att det i slutändan varit negativt för någon, utan snarare har stoltheten över sin egen prestation och vetskapen om att nu kan även andra få tal del av något (som de ofta lagt ner flera månaders arbete på) fungerat som ett stärkande elixir och även skapat en bra grogrund till att fortsätta vilja utvecklas. Både kunskapsmässigt och som människa.

Så på schemat under 2015, hade eleverna bland annat följande projekt på sina lektionspass i stället för ämnen: Albumprojektet, Nyhetssändningen, ”Operation Övertalning”, Sagoprojektet, Innovatörsprojektet samt Snart är det jul igen….

Jag kommer att fördjupa mig mer om detta framöver.

På återseende. 😉