Det är intressant att följa skolbiblioteken nyvunna status, äntligen verkar man uppmärksamma vikten av skolbibliotek som pedagogisk resurs. Själv är jag ute mycket i skolorna och bland barnen och vill dela med mig av några små enkla observationer då det gäller läsning bland barn.
Det intertextuella mediala förhållandet, också känt som fenomenet att ungdomarna sitter framför datorn och telefonen istället för böcker, är väldigt mycket mer komplext än att vad många utgår ifrån. Istället för att se ny media som konkurrenter bör man se dessa som en tillgång. Att påstå att ungdomar läser mindre är egentligen ganska tveksamt, då jag är ute bland ungdomarna så märker jag ett väldigt stort kulturellt intresse. Ofta handlar det om spel eller serier men inte är det särskilt svårt att koppla detta till litteraturen. Populära rollspel som the witcher (där det finns en konkret litterär förlaga) och Fallout har ökat intresset för science fiction och fantasy och netflixserier som Daredevil och marvels superhjältefilmer drar ungdomarna mot seriehyllan och bidrar till en till attitydförändring och läsintresse på biblioteket.
Som ni förstår så är det en ungdomsbibliotekarie extra ordinär som knackar fram denna text på tangentbordet, expert på nutida populärkultur, litterärt bevandrad och säkerligen bekväm med att slänga sig med uttryck som gamifikation och gud vet vad.
Låt mig då berätta om ett av mina mest lyckade läsfrämjande insatser.
Innan skolavslutningen förra året berättade jag gamla sagor på hembygdsgården i Vindeln. Jag skulle kunna skriva om hur viktigt sagor kan vara ur ett språkutvecklande perspektiv, hur viktigt och kulturbärande det kan vara. Hur Jungianska arketyper och symbolspråk lever kvar i vår kultur (speciellt i superhjälteserier) och hur viktigt det har varit för människan under hela vår utveckling men varför ska man egentligen vara tvungen att motivera det på sådant sätt?
Borde det inte räcka med observationen att både stora som små (pedagoger inräknade) var fullkomligt fascinerade? Att man tyckte att det var roligt. Om jag nu skulle beskriva det som ”interaktiv berättarkultur” eller bara konstatera att ungdomarna hade nästan lika mycket att berätta som mig själv är egentligen vidkommande. Jag tror att det flesta skriver under på att sagorna och berättandets kraft är en viktig del av vårt liv, på biblioteket kämpar vi ibland med att motivera dylika arbetsinsatser med just läsfrämjande och gärna vill man jobba intermedialt och använda sig av nya metoder men ibland så önskar jag att man bara fick berätta en saga, för sagan och berättandes skull.